sverigevärstanikolina

Mamma, Rund och sund. Korpsvarthår och mörka bruna ögon.
Solkysst hud och en stor varm kram.
Att se henne tyna bort dödar mig .
Jag gjorde en minnestatuering efter min far igår, när måste jag göra en för min mamma ?
I morgon, om en vecka, om en månad eller ett år?
Det är inte rättvist nånstans, jag blir så frustrerad och så ledsen.
Jag fixar inte detta, jag gör inte det.
Jag vill så gärna vara hos min mamma jämt.
Men jag orkar inte. Jag orkar inte leva med detta.
Verkligheten är så jävla skrämmande.
Vad händer när hon dör? Vad händer med mig?
Jag vill bara omge mig med människor som får mig att le, människor som får mig att glömma för en stund.
men det förväntas saker av mig. Det förväntas att jag är en bra flickvän, en bra syster, en bra dotter.
Går jag ut med mina vänner så är jag dålig.
Men fattar inte ni att detta inte handlar om att vara nån jävla bra flickvän eller syster eller va fan ni vill kalla mig.
Detta handlar om min överlevnad.
Jag önskar jag kunde plocka ut mitt hjärta och visa er hur det känns.
Men ni kan aldrig veta, ni kan aldrig ens ana. Jag försöker be er, jag försöker visa.
Men det förväntas andra saker av mig.
Men jag fixar inte att städa efter lortiga människor, eller att gå till nån jävla psykiatriker.
Just nu fixar jag bara att andas. Och det är de jag försöker att göra.
Så snälla, sluta kväv mig !

Du får inte dö mamma, du får inte !