sverigevärstanikolina

Dags för en lätta på hjärtat dag. Jag är så jävla glad att jag kan skriva. Att jag kan skriva och känna mig lättare efteråt. Har många gånger skrivit flera sidor här, sen bara raderat. För det är för mkt för er att läsa. Men endå så har det kännt så himla mkt bättre. Jag kanske är konstig, men jag tycker om att dela mina funderingar med er. Och jag älskar när ni kommenterar mina ord. För jag är nere i skiten just nu, Ruskigt långt nere i skiten. Mår inte alls bra. Och det är skit tråkigt. Jag har en underbar familj och vänner som ställer upp. Men den ända som kan hjälpa mig, är mig själv. Och jag vet inte hur jag ska rädda mig. För mina gränser suddas ut. De är så ruskigt tunna liksom. Det spelar inte roll längre. Jag super en måndag, och? Jag super onsdag, fredag och lördag? Och? Har inget bättre för mig. Finns inte kapital till det, men jag ordnar det ändå. Jag har inget jobb, ingen bostad. Ingen fast punkt. Skulle jag sticka nu så skulle det inte märkas liksom. Men vart ska jag dra då? Jag kanske behöver en ny start någonstans. Men jag har äntligen funnit så många fina vänner här. Och jag kan ju inte ta med de. Jag längtar efter en egen lägenhet igen. Har ju liksom inte bott hemma sen jag var 16 år. Jag längtar efter ett jobb som är kul. Men vägen dit verkar vara lång. Och även om jag får allt de, kan jag klara av att bo i samma stad som han? Den människan som har tryckt ner mig och tagit bort hela Nikolina. Hela den starka kvinnan jag var. Nu finns bara en liten rädd flicka kvar. Som gärna ligger med killen som är lite ful, så länge nån är kär i henne. Så länge nån vill ha mig. Jag vill inte spela på makten längre, makten att jag bestämmer över dessa pojkar. Bara för att någon så länge bestämt över mig.
Jag vill se det vackra i alla människor och glädjas över det. Inte bli glad för att gamla vänner blivit tjocka, eller att deras kille dumpat de. Jag har blivit så sjuk under denna tid ute i Bjursås. Så att jag ofta skrämmer mig själv. Skräms över mina sjuka tankar. Hur bygger man upp sig själv igen? En vecka själv i skogen?
Jag vill så gärna hitta tillbaka till den Nikolina jag en gång var. Den Nikolina som ni älskar. Den Nikolina som jag älskar. Inte detta tomma skal, utan nånslags gräns. Bara ett snyggt skal, med ingenting inut.
En jävla förlorare, en stor idiot. En sjuk människa. Men jag vet om det iaf. Och det är ju bra. eller?