sverigevärstanikolina

Pappa, Du fick inte nått ljus tänt från mig iår. Men inte tror jag du vänder dig i graven för det !
Jag tänker på dig varje dag ändå. Helt ofattbart att det har gått 7 år  den första december.
Jag minns den dagen som det vore igår. Min starka stolta pappa som var helt borta. Bara en kropp som kämpade för att leva. Orden jag sa till dig. Hur din hand kändes. Lugnet som spred sig i min kropp när de sa att du hade dött. Äntligen så slapp du allt smärta. Din döda kropp i det kalla rummet i sjukhusets källare. Helt stilla , helt kall.
Din begravning. Jag var så ung när du blev sjuk. Kommer inte ihåg mkt innan du blev sjuk. Alla minnen om ambulans åkning, stora sprutor i bröstet, stora skorvar överallt, Blod, tårar, Din kropp som sakta tynade bort. Provet de tog på mig, om jag kunde ge dig min benmärg. Känslan när jag inte kunde hjälpa dig. Är så himla mkt jag inte hunnit sagt till dig. Jag var bara ett barn, och ångrar mig att jag inte spenderade mer tid med dig. Men jag var så jävla rädd. Rädd för att förlora dig, rädd för vad sjukdomen gjorde mot dig.
Men pappa, Jag älskar dig av hela mitt hjärta . Och jag saknar dig så det gör ont !
Och jag tänker tro att du kollar till mig ibland !