sverigevärstanikolina

Det är skumt det där, Att helt plötsligt så är jag inte den där lilla runda Nikolina som aldrig skulle sluta leka. Helt plötsligt bor jag i Falun själv i en lägenhet. Helt plötsligt ska räkningar betalas. Helt plötsligt läggs inte alla fick pengar på glass, utan på mat och hyra. Helt plötsligt är jag vuxen. Eller i samhällets ögon är jag det iaf.
Men jag känner mig fortfarande som lilla runda Nikolina, som alltid ligger steget efter. Va det inte matte, så vad det mensen. De andra va alltid lite sötare än mig. Går igenom en period i mitt liv nu där känslor bara poppar upp från ingenstans. Och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Vem är Nikolina? Och vad vill jag ?
Hur tar man reda på vem man själv är?
En koja i skogen ett par veckor? Seriöst, Jag vill vara stark !



Dessutom har jag en pappa dag, De kommer tätare nuförtiden.
Jag saknar dig Pappa !
Jag vill ha en kram, berätta massa saker, fråga saker, visa saker.
Jag vill ha en hand på axeln, en klapp som säger att allt ordnar sig.
Jag funderar ofta på om du ser mig eller hör mig. Om du finns i min närhet.